Hade en hyfsad dag i skolan idag, började dagen med en skön sovmorgon och första lektionen var musik som är ett roligt ämne enligt mig. Jag har varit hemma efter det sedan vi slutade (15) och fixat o donat. Har blivit på lite dåligt humör nu under kvällen av olika anledningar.
Nu ska jag försöka se det positiva och hoppas på att få en härlig fredag och helg! För övrigt ser jag halvknasig ut just nu eftersom jag flätade 8 flätor i håret för att få lockigt hår. Godnatt!
Jag har varit på stan nu ikväll eftersom det var erbjudanden och kvällsöppet. Jag var mestadels med Kornelia, våra mammor gick också tillsammans så vi joinade dom lite grann och träffade också lite olika vänner.
För en timme sedan då jag kom hem loggade jag in på bloggen och såg era kommentarer om att ni vill att jag ska börja videoblogga. Så på inpuls körde jag igång webcamen och började babbla på och inprovisera helt enekelt. Självklart ska det sen bara börja tjorva med datorn och det jag fixat med försvinna. Energin och orken för idag är helt enkelt slut nu. Orkar inte bråka mer med datorn ikväll. Tar fram boken och lägger mig i sängen istället.
Är hemma från dansen nu, och idag fick jag mig en tankeställare...
Många kompisar till mig har börjat videoblogga, och jag tycker att det har varit riktigt roligt att kolla på personliga videor i bloggen, inte bara text och bild. Därför frågar jag nu er om ni vill se mig videoblogga? Och isåfall vad vill ni se och höra? Säg eran åsikt,det är roligt att höra!
Under senaste veckan har jag skaffat två nya grejer att ha nu till hösten och vintern. Sköna snörkängor och en röd kånken som är enkel att bära med på i jämförelse med handväskor. Har just dokumenterat detta:
Är supernöjd med båda köpen, känner mig superbekväm med dom! Dessutom tycker jag dom är riktigt snygga. Det enda negativa med både skorna och väskan är att det är typiskt sånt som alla har, vilket känns lite tråkigt. Men allt kan inte bli perfekt.
Idag provade jag att sminka mig likadant som Foki gör enligt hennes videoblogg. Däremot gick jag inte ut någonstans med det, utan tog bort det medan jag var hemma. Jag kände helt enkelt inte för att gå så sminkad, ville vara lite mer natural. Däremot fotade jag resultatet, have a look!
Idag har varit en hyfsat vanlig skoldag... Men en sak har jag failat med. Jag skulle till tandläkaren idag, cyklade dit själv och satt i väntrummet ett tag men ingen ropar upp mitt namn. Till slut frågar jag en tandläkare som kommer för att hämta en annan patient och hon säger att jag har gått till fel våning. Roligt, förmodligen har min tandläkare ropat upp mig men jag var i fel väntrum (trodde jag). Efter att ha pratat med fler tandläkare på rätt den här gången rätt väntrum får jag reda på att det var nästa vecka, samma dag, samma tid jag skulle till tandläkaren. Jippie?!
En lång förklaring till en liten grej i Elsas liv, hehe. God natt!
Under höstlovet ska jag, syrran och mamma till Paris på en tjejresa! Det var egentligen Agnes som fick det som present när hon fyllde 16, men jag ska också få följa med. Vi ska bo på hotell, gå på muséer, Eifeltornet, shoppa och uppleva Paris! Det kommer förmodligen bli superkul, jag längtar verkligen. Däremot kan jag knappast förstå att vi åker om ungefär en månad?!
Just nu sitter jag på engelskalektionen, men vi har ett litet break så jag passar på att slänga in ett inlägg!
Efter lunch idag ska jag ta mitt enskilda skolfoto, det är alltid lite spännande tycker jag. Skolfoto är roligt att ha då man ser hur man förändratd genom åren.
Jag har varit lite låg på att updatera de snaste dagarna. Jag har lagt märke till att när jag får färre kommentarer
updaterar jag automatiskt mindre, det blir liksom tråkigare att blogga då.
Eftersom vi inte har någon tysklärare ännu har vi sovmorgon idag till 10.10. Sovmorgon kan ju vara skönt, men
samtidigt är jag irriterad på att skolan inte fixar lärare i tid! Nu när vi går i åttan får vi betyg, då är det viktigt att börja plugga från skolstarten, nu får vi massa att ta igen under den här tiden >.< . Usch!
Ska strax cykla iväg till skolan, men först lägger jag in en bild på den fina dukningen till Agnes födelsedagsmiddag i förrgår.
Den här supersöta låten brukade jag lyssna på när jag var runt sju år med kusinerna. Började av någon anledning sjunga på den här om dan och vill dela med mig av den eftersom jag gillar den mycket! Visst är den gullig ^^?
Idag fyller älskade storasyster 16 år. Imorse firade vi henne på sängen med paket och frukost. Jag hoppas att hon får en toppen födelsedag och ett roligt år som 16åring och att hon får börja övningsköra! Jag kan egentligen inte tänka mig att Agnes skulle kunna skjutsa mig någonstans när det behövs, otroligt.
Även om det var några dagar sedan skolfotot togs kom jag nu att tänka på vad tråkigt att jag missade klassfotot! Det är bara en gång om året och det är roligt att se hur klassen förändrs år för år, och då vill man själv också vara med. Och egentligen är det inget att vara ledsen åt nu, eftersom det inte finns något jag kan göra åt det nu. Men kan inte sluta tycka att det är så tråkigt/jobbigt. Usch för såna småsaker som sänker humöret!
Här kommer dokumentet jag skrev igårkväll om "Nålen i foten". Delar av texten är borttagen från orginalet, vissa saker
var lite väl privata för att lägga ut på bloggen. Det är ändå väldigt mycket text att läsa och endast en bild, jag vet inte om någon kommer orka läsa allt. Men några kommenterade att jag skulle lägga upp det. Så varsogoda!
Jag går från mitt rum mot trappen medan resten är nere i köket och äter frukost. När jag går bakom soffan på plastmattan känner jag hur något sticker in i foten och framkallar extrem smärta. Jag minns inte just den här hädelsen så bra. Det jag kommer ihåg är att jag skriker och ropar av smärta, och att jag helt plötsligt har pappa i telefonen och att mamma kommer upp. Jag försöker berätta vad som hänt och ser att en liten nålspets sticker ut ur hälen. På något sätt försvann den sen in i foten och jag kunde inte se den längre.
Det gjorde inte ont så länge jag inte rörde foten, inte belastade den eller skakade foten för hastigt. Men en konstig känsla i hälen fanns där hela tiden. Mamma sa att hon inte kunde ta ut den, vilket jag först tänkte självklart att jag eller hon kunde göra. Fast jag litade ju på mamma, så när hon sa att vi ska åka till farmor och farfar (Doktorerna Hassler) och be dom om hjälp sa jag det till pappa i telefon och pappa som ville höra hur det är med mig skulle höra av sig senare.
Det bestämdes att vi skulle vänta i 45 minuter med att åka eftersom mamma skulle skjutsa Agnes till skolan med sin packning för lägret. Jag satt så stilla jag kunde med foten som jag kunde och läste i dagens Kuriren om att IKEA kanske kommer till Luleå, det är ett typiskt exempel på en artikel som intresserar mig. När vi väl kom till Doktorerna Hassler och blivit inropade av farfar Leo från väntrummet fick jag lägga mig på båren och farfar tryckte försiktigt på hälen för att känna på förhårdnaden som kommit där nålen farit in. Jag kommer ihåg att det gjorde väldigt ont fast han kände försiktigt. Man kunde inte se nålen sticka ut längre, farfar sa därför att det är bäst att åka till Sunderbyn och röntga foten, därför att man då skulle kunna se om det fanns metall där inne (det vill säga se en nål).
Jag hade fortfarande matvägrat sen dagen innan och inte ätit någon frukost. Efter tårar och många jobbiga tankar satt jag hemma i köket och åt en sen frukost som mamma sagt var ett måste innan vi skulle kunna åka till Suderbyn och röntga. Jag var såklart hungrig eftersom det var runt 15 timmar sedan jag sist ätit, men ändå smakade maten inte lika gott som den brukar. Förmodligen på grund av alla jobbiga tankar och nedstämdhet som fanns inom mig. Sedan bar det av till sjukhuset.
På kryckor gick jag tillsammans med mamma in på akuten och anmälde oss med en remiss farfar skrivit under vårt besök på morgonen. Vi blev skickade till röntgens akutavdelning och där skulle vi anmäla oss i receptionen. Efter lite klurande hittade vi dit och gav en äldre kvinna remissen. Vi blev då skickade till väntrum 3. Jag och mamma slog oss ner, jag läste min KP och mamma sin pocketbok. Efter läsning och ett toalettbesök kom en blond tjej ut och sa ”Elsa”. De tog två bilder på min fot, mamma fick vänta utanför eftersom det är någonting farligt med strålningen där inne. Vi blev ombedda att gå tillbaka till väntrummet för att de skulle skicka iväg bilden till en kirurg som skulle ge besked om vad som ska ske härnäst. Efter lite mer läsning och en hel del fler jobbiga tankar kom samma tjej ut igen och sa att vi skulle gå ner till ett väntrum vid en annan akutavdelning. Efter en ganska lång väntan kom en lång hyfsat ung kvinna som jag tyckte påminde om Hilda ut och sa mitt namn. Hon berättade att hon hade sett bilden och att man tydligt såg en nål i hälen. Hon sa att bilden var väldigt häftig och att hon ville visa den för oss. Det såg ganska fränt ut och jag tyckte faktiskt att det såg ut som att nålen gick in i skelettet tyckte jag. Vi blev skickade till ett rum med en sjuksäng och en del apparater där jag och mamma fick vänta själva på att en kirurg skulle komma. Rummet vi var i såg likadant ut som det rum jag var i när min anorexia var som värst och de tog blodprover med mera på mig. Det kom in en ung tjej med tysk brytning som sa att kirurgerna inte skulle ta ut nålen utan en ortoped skulle göra det istället..
Nålen satt så pass långt in i benet att det skulle kunna hända något med senor och andra saker i hälen. Jag blev körd liggande i en sjuksäng genom korridorerna till ett annat rum. Det kändes konstigt att vara sjuklingen som passerar genom korridorerna, den som ofta får uppmärksamhet av andra besökare som passerar.
Vi blev lämnade i det nya rummet ensamma en kort stund i väntan på ortopeden. Både jag och mamma tyckte att det lutade rök i rummet. Jag hoppades på att det inte skulle vara någon äcklig rökare som skulle dra ut nålen ur min häl. Jag ville hellre ha en snäll, ödmjuk och försiktig kvinna som frågar ”går det bra?” och så vidare.
Det visade sig vara en grabbig kille i 45 års åldern som var biffig och hade några ärr i ansiktet. Jag fick känslan av att han ville framstå lite som en tuffing, han visade sig vara överläkare. Därefter kom en kvinnlig underläkare, en sjuksyster och en sjuksköterskeelev som ville ta del av det spektakulära. Jag fick ha foten på en sorts röntgenmaskin så de kunde se var i foten nålen var samtidigt som de skulle få ut den.
Den grabbiga killen (jag väljer att kallar honom Jan) och underläkaren (Viktoria Rutström) skulle ta ut nålen. Jan var ”bossen” som visade Viktoria hur hon skulle göra och det märktes tydligt att han ville verka lite cool inför tjejerna. Jag fick en bedövningsspruta in i hälen som gjorde ont. Men jag ville inte skrika eller gråta, eller jag tänkte att om jag kan låta bli skulle det vara skönt. När smärtan kom bet jag ihop och blundade istället. Det gick bra, mamma stod vid min sida. Jan och Viktoria använde sig av något sorts tång och kände efter i min fot var nålen var.
När dom hade känt med redskapet på nålen skar dom upp ett jack i hälen och tog fram en grej som såg ut som en blandning av en sax och en pincett för att dra ut nålen. Men nålen satt fast, de lyckades inte dra ut den. Den hade nämligen fastnat i skelettet, som jag tyckte att jag sett tidigare på röntgenbilden. En sköterska gick iväg för att hämta ett större verktyg, en tång som kanske skulle kunna dra ut nålen.
Det funkade, nålen drogs ut, med en blandning av smärta och någon sorts skön känsla. Jan sa att jag skulle få ta antibiotika några dagar eftersom det fanns risk för infektion. Jag fick foten omplåstrad av Viktoria och sedan fick jag och mamma behålla nålen. Den hade farit in med den tjockare delen inåt, den delen med ett hål.
Jag och mamma gick till apoteket och hämtade ut pencilin. Sedan ringde mamma till Elisabeth som fött en liten flicka dagen innan, och vi fick träffa henne på BB! Det blev en lite lugnare avslutning på sjukhuset.
Nu känns det lite bättre efter alla trubbel som hände på tordagkväll och fredag. Vi har kommit ut till stugan
och gjort en supergod wok med renskav på våran Murikka utomhus över elden. Det blev supergott och nu
är jag mätt och belåten och hoppas på att få en fortsatt trevlig kväll här ute med familjen och lillkusinen Leo.
Nu ska jag skriva ner händelsen med min fot och nål i datorn ganska detaljerat, det var pappa som kom på att
det kan vara kul att kunna läsa om den historien om några år. Vill ni att jag ska lägga ut det på bloggen? Jag vet inte om det blir aktuellt, det kanske blir lite väl personligt, men om någon ens är intresserad av att läsa om det, skriv så kanske jag publicerar det!
Här kommer min röntgenbild som togs på Sunderbyn igår. Man ser nålen väldigt tydligt och om man kollar riktigt noga kan man se hålet i nålen som sitter i benet. (Alltså där man i vanliga fall trär in tråden i nålen).
Igårkväll och idag har varit riktigt kaos, orkar inte skriva och förklara allt nu. Men jag kan kort förklara med
några bilder och text. Mådde riktigt dåligt psykist igårkväll och imorse, sen vid åttatiden på morgonen idag
trampade jag in en hel synål rakt in i foten och har spenderat morgonen och eftermiddagen på Sunderbyn med
röntgen och i en sjuksäng. Några ortopeder fick till slut ut nålen som hade fastnat i skelettbenet! Skriver mer detaljerat imorgon. Är lite slut nu, men ska nog gå på en lektion imorgon ändå..
Det är en sak som jag tänker på i princip varje dag som stör mig väldigt mycket...
I princip varje tjej i min ålder klär sig likadant, sminkar sig likadant, och har samma typ av frisyrer. Är det bara jag som tycker att det skulle vara mycket roligare om det fanns mycket fler olika sorters kläder att välja på, fler färger och former? Istället för att det mesta i affärerna just nu är beige, brunt, och såna höstiga färger?
Jag tycker att det är svårt att uttrycka mig så att ni ska förstå detta på rätt sätt, det jag skrivit nu känns mest fånigt men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Varför måste allt vara så mycket "mode", varför kan man inte klä sig som man vill och utstråla sig själv. I dagsläget ser ju alla likadana ut? Blandade några bilder som känns som typiska saker folk har på sig idag. Jag tog dom från klädbutikeronline, ja. Och det gjorde jag för att det känns dumt att peka ut enskilda personer och ta bilder från deras bloggar. Lägger också till en bild på någon som utstrålar sig själv med kläderna, och vågar sticka ut. Isadora från julkalendern tycker jag var ett bra exempel på det.
Tidigare i år rev jag väggar och tömde min garderob helt. Nu har jag gjort den helt klar och fått upp de sista hyllorna. Tänkte att jag kan visa resultatet och kanske ge inspiration till andra som vill göra om i sin garderob.
Det är alltså en walk in closet jag har, men inte alls en superstor.
Jag fick flera stödjande kommentarer om inlägget "Tänk efter lite". Det fanns även dom som ville att jag skulle
skriva mer om saker i livet som inte är så roliga, och lite mer seriösa tankar och så vidare. Jag har bestämmt mig för att skapa den här kategorin Tankar och Åsikter.
Här kommer jag kanske inte bara skriva om negativa saker, men en hel del saker kommer nog vara om jobbiga
saker och stunder för mig, med mera. För livet är ju inte alltid perfekt, det är det väl inte för någon?
Observera att allt jag skrivit som handlar om detta före den 1/9 -2011 inte finns i denna kategori, de hittar ni i arkivet.
