Då och då tar jag mig tid att kolla på gamla bilder. Ikväll kollade jag på bilder som är tagna för ca två år sedan. Blir tom i kroppen och känner något sorts djup, en märklig känsla när jag ser dessa bilder. Jag mådde inte alls bra och var så otroligt underviktig. Livet var verkligen tufft jag var aldrig riktigt glad. Som tur är har jag haft många runt omkring mig som stöttat och gjort allt de kunnat för att hjälpa mig. Tack vare dem åkte jag, tillsammans med mamma till Umeå sjukhus och fick professionell hjälp. Utan den hjälpen kanske jag inte hade stått här idag och mått så bra som jag mår. Jag är så otroligt tacksam för er hjälp.

 

Vad jag egentligen vill säga med detta inlägg är att det finns hopp. Även om man är i en situation som känns helt omöjlig att klara av så är livet inte slut. Saker och ting kan förändras fast man inte tror det. Man måste bara hitta vägen dit. Ofta kan det faktiskt lösa sig genom att våga lita på andra människor och låta dem bli en vägledare. Lycka till med livet alla underbara läsare. Detta blev ett väldigt djupt inlägg, men det kan vara bra ibland. 

Dessa är några bilder som berör mig på ett väldigt speciellt sätt.