När mamma och pappa insett att mitt förhållande till mat och träning inte var friskt började de agera, de försökte få mig tillbaka till ett sundare liv men det var mycket svårare än vad vi kunde föreställa oss. Under slutet av 2010, hela 2011 och början av 2012 kämpade vi stenhårt för att jag skulle gå upp i vikt. Jag ville verkligen bli frisk, jag såg hur smal jag var och ogillade det verkligen. Men det var inte enkelt då jag samtidigt ville träna mycket och äta "nyttig" mat. Dessutom mådde jag inte bra i psyket (när man går på sparlåga är humöret inte det bästa), därmed var min aptiten inte den bästa heller. Jag lyckades hur som helst ta mig upp från en livsfarlig vikt men stod fortfarande kvar på en alldeles för låg vikt i över ett år. 

 

I maj 2012 tog mina föräldrar ett beslut som jag fullkomligt hatade, det kändes som det värsta som hänt mig. De bestämde att jag skulle läggas in på Umeå sjukhus. Det beslutet blev nu i efterhand det bästa som hänt mig. Om jag inte hade fått hjälp av dom hade jag kanske inte suttit här och skrivit idag. Det jag kämpat med stenhårt i flera år lyckades dom hjälpa mig med på tre veckor. Jag var såklart inte frisk efter tre veckor men jag kom in i ett nytt livsmönster som gjort att jag mår mycket bättre idag. 

 

Nu, lite mer än ett år efter mitt sjukhusbesök mår jag bättre än jag någonsin gjort under de senaste tre åren. Däremot finns det fortfarande saker jag behöver jobba med. Att lyckas få bort alla tankar som kommit med ätstörningen tar tid, men jag tror och hoppas att det kommer en dag då jag känner att ätstörningsmonstret som bott i mig har dött förevigt. 

 
April 2011