Här kommer dokumentet jag skrev igårkväll om "Nålen i foten". Delar av texten är borttagen från orginalet, vissa saker

var lite väl privata för att lägga ut på bloggen. Det är ändå väldigt mycket text att läsa och endast en bild, jag vet inte om någon kommer orka läsa allt. Men några kommenterade att jag skulle lägga upp det. Så varsogoda!

Jag går från mitt rum mot trappen medan resten är nere i köket och äter frukost. När jag går bakom soffan på plastmattan känner jag hur något sticker in i foten och framkallar extrem smärta. Jag minns inte just den här hädelsen så bra. Det jag kommer ihåg är att jag skriker och ropar av smärta, och att jag helt plötsligt har pappa i telefonen och att mamma kommer upp. Jag försöker berätta vad som hänt och ser att en liten nålspets sticker ut ur hälen. På något sätt försvann den sen in i foten och jag kunde inte se den längre.

Det gjorde inte ont så länge jag inte rörde foten, inte belastade den eller skakade foten för hastigt. Men en konstig känsla i hälen fanns där hela tiden. Mamma sa att hon inte kunde ta ut den, vilket jag först tänkte självklart att jag eller hon kunde göra. Fast jag litade ju på mamma, så när hon sa att vi ska åka till farmor och farfar (Doktorerna Hassler) och be dom om hjälp sa jag det till pappa i telefon och pappa som ville höra hur det är med mig skulle höra av sig senare.

Det bestämdes att vi skulle vänta i 45 minuter med att åka eftersom mamma skulle skjutsa Agnes till skolan med sin packning för lägret. Jag satt så stilla jag kunde med foten som jag kunde och läste i dagens Kuriren om att IKEA kanske kommer till Luleå, det är ett typiskt exempel på en artikel som intresserar mig. När vi väl kom till Doktorerna Hassler och blivit inropade av farfar Leo från väntrummet fick jag lägga mig på båren och farfar tryckte försiktigt på hälen för att känna på förhårdnaden som kommit där nålen farit in. Jag kommer ihåg att det gjorde väldigt ont fast han kände försiktigt. Man kunde inte se nålen sticka ut längre, farfar sa därför att det är bäst att åka till Sunderbyn och röntga foten, därför att man då skulle kunna se om det fanns metall där inne (det vill säga se en nål).

Jag hade fortfarande matvägrat sen dagen innan och inte ätit någon frukost. Efter tårar och många jobbiga tankar satt jag hemma i köket och åt en sen frukost som mamma sagt var ett måste innan vi skulle kunna åka till Suderbyn och röntga. Jag var såklart hungrig eftersom det var runt 15 timmar sedan jag sist ätit, men ändå smakade maten inte lika gott som den brukar. Förmodligen på grund av alla jobbiga tankar och nedstämdhet som fanns inom mig. Sedan bar det av till sjukhuset.

På kryckor gick jag tillsammans med mamma in på akuten och anmälde oss med en remiss farfar skrivit under vårt besök på morgonen. Vi blev skickade till röntgens akutavdelning och  där skulle vi anmäla oss i receptionen. Efter lite klurande hittade vi dit och  gav en äldre kvinna remissen. Vi blev då skickade till väntrum 3. Jag och mamma slog oss ner, jag läste min KP och mamma sin pocketbok. Efter läsning och ett toalettbesök kom en blond tjej ut och sa ”Elsa”. De tog två bilder på min fot, mamma fick vänta utanför eftersom det är någonting farligt med strålningen där inne. Vi blev ombedda att gå tillbaka till väntrummet för att de skulle skicka iväg bilden till en kirurg som skulle ge besked om vad som ska ske härnäst. Efter lite mer läsning och en hel del fler jobbiga tankar kom samma tjej ut igen och sa att vi skulle gå ner till ett väntrum vid en annan akutavdelning. Efter en ganska lång väntan kom en lång hyfsat ung kvinna som jag tyckte påminde om Hilda ut och sa mitt namn. Hon berättade att hon hade sett bilden och att man tydligt såg en nål i hälen. Hon sa att bilden var väldigt häftig och att hon ville visa den för oss. Det såg ganska fränt ut och jag tyckte faktiskt att det såg ut som att nålen gick in i skelettet tyckte jag. Vi blev skickade till ett rum med en sjuksäng och en del apparater där jag och mamma fick vänta själva på att en kirurg skulle komma. Rummet vi var i såg likadant ut som det rum jag var i när min anorexia var som värst och de tog blodprover med mera på mig. Det kom in en ung tjej med tysk brytning som sa att kirurgerna inte skulle ta ut nålen utan en ortoped skulle göra det istället..

Nålen satt så pass långt in i benet att det skulle kunna  hända något med senor och andra saker i hälen. Jag blev körd liggande i en sjuksäng genom korridorerna till ett annat rum. Det kändes konstigt att vara sjuklingen som passerar genom korridorerna, den som ofta får uppmärksamhet av andra besökare som passerar.

Vi blev lämnade i det nya rummet ensamma en kort stund i väntan på ortopeden. Både jag och mamma tyckte att det lutade rök i rummet. Jag hoppades på att det inte skulle vara någon äcklig rökare som skulle dra ut nålen ur min häl. Jag ville hellre ha en snäll, ödmjuk och försiktig kvinna som frågar ”går det bra?” och så vidare.

Det visade sig vara en grabbig kille i 45 års åldern som var biffig och hade några ärr i ansiktet. Jag fick känslan av att han ville framstå lite som en tuffing, han visade sig vara överläkare. Därefter kom en kvinnlig underläkare, en sjuksyster och en sjuksköterskeelev som ville ta del av det spektakulära. Jag fick ha foten på en sorts röntgenmaskin så de kunde se var i foten nålen var samtidigt som de skulle få ut den.

Den grabbiga killen (jag väljer att kallar honom Jan) och underläkaren (Viktoria Rutström) skulle ta ut nålen. Jan var ”bossen” som visade Viktoria hur hon skulle göra och det märktes tydligt att han ville verka lite cool inför tjejerna. Jag fick en bedövningsspruta in i hälen som gjorde ont. Men jag ville inte skrika eller gråta, eller jag tänkte att om jag kan låta bli skulle det vara skönt. När smärtan kom bet jag ihop och blundade istället. Det gick bra, mamma stod vid min sida. Jan och Viktoria använde sig av något sorts tång och kände efter i min fot var nålen var.

När dom hade känt med redskapet på nålen skar dom upp ett jack i hälen och tog fram en grej som såg ut som en blandning av en sax och en pincett för att dra ut nålen. Men nålen satt fast, de lyckades inte dra ut den. Den hade nämligen fastnat i skelettet, som jag tyckte att jag sett tidigare på röntgenbilden. En sköterska gick iväg för att hämta ett större verktyg, en tång som kanske skulle kunna dra ut nålen.

Det funkade, nålen drogs ut, med en blandning av smärta och någon sorts skön känsla. Jan sa att jag skulle få ta antibiotika några dagar eftersom det fanns risk för infektion. Jag fick foten omplåstrad av Viktoria och sedan fick jag och mamma behålla nålen. Den hade farit in med den tjockare delen inåt, den delen med ett hål.

Jag och mamma gick till apoteket  och hämtade ut pencilin. Sedan ringde mamma till Elisabeth som fött en liten flicka dagen innan, och vi fick träffa henne på BB! Det blev en lite lugnare avslutning på sjukhuset.